Premiärturen: 23km
För ett tag sedan frågade Jocke om jag inte hade lust att köra Halvvättern med honom. I år. Med ca två veckors framförhållning. För en stolsittande systemadministratör.
Mitt svar var att njae, i år funkar det nog inte med tanke på min akuta brist på kondition och styrka. Men att vi kunde träna i år och satsa på samma sak 2013 istället. Så blev det.
För att kunna träna ordentligt bestämdes det att Jockes tandemcykel skulle placeras vid hans jobb i Älvsjö så vi skulle kunna träna smidigt på kvällarna istället för att transportera mig ner till Haninge. Men en tandem är inte helt enkel att frakta på eller i en bil så vi beslutade att cykla upp den till Älvsjö. Så idag körde vi dit och lämnade mig och ungarna medan Karin tog bilen hem igen. Jocke och jag drog iväg på cykeln medan Mia och ungarna, inklusive våra, tog pendeltåget – en upplevelse för våra barn som sällan åker kommunalt på grund av päronens slapphet.
Cykeln behövde pumpas så vi tog oss till Sportson i Haninge som nästan låg på vägen. Även min sadel behövde höjas, vilket resulterade i att skruven till klämringen drogs av. Av Jocke som ätit spenat till frukost. Vi spillde lite tid på att fixa fram en ny klämring, men snart var vi iväg igen.
Det ska nämnas att denna tur är den längsta jag gjort på cykel på typ 100 år. Vädret under turen var omväxlande. Lite regn fick vi, men mest blandad molnighet. I början var det dessutom lite kallt, främst för händerna. Och inga glasögon hade jag så i regn och snabb utförslöpa var det koncentration som gällde för att se något genom de små öppningarna framför ögonen.
Något jag noterade var att det var ruskigt jobbigt i uppförsbackarna. Mycket jobbigare än när jag cyklat själv tycker jag. Om det beror på dåligt samspel på tandemcykeln eller dålig styrka låter jag vara osagt. Men jobbigt var det.
Dessutom tycker jag skyltningen av cykelvägarna kan kritiseras. Detta medförde ca 3-4km extra då vi navigerade fel och fick stanna och titta på kartan några gånger för att komma på rätt spår igen.
Ordentligt trötta i ben och med ömmande rumpor kom vi fram på ungefär en timme och en kvart aktiv cykling. Och samtidigt anländer Mia och barnen, som dessutom hade sett oss från tåget i Farsta. Dagen avslutades sedan med middag hemma hos familjen Egrelius för allihopa. På det hela taget en riktigt lyckad dag.
Kommentera gärna