Roslagshösten 2013
Söndagen den 15 september var det dags igen för Roslagshösten. Jocke och jag har kört det en gång tidigare på hans touringtandem, och däremellan även Roslagsvåren i maj som är samma bana, den gången på hans tademracer. Så även idag.
I våras gick det ganska bra och vi nådde ett rullsnitt på 30.0 km/h över de drygt 13 milen. Dock hade vi i vårt tycke lite väl långa depåstopp då, så målet för dagen var att satsa lite hårdare och endast göra ett stopp för att kunna slå både rulltid och totaltid.
Ytterligare ett mål för Jocke var att slå Oskar Kihlborg, expeditionsledaren från årets Mot Alla Odds på SVT som Jocke deltog i. Oskar skulle också köra tandem tillsammans med Svenska Cykelförbundets grenansvariga för Paracykel – Lotta Möller.
Dagen började med avfärd från Älvsjö vid halvåtta-tiden, tillsammans med Patrick och Jonas som även var med på årets Vätternrunda i vår grupp, och som vi kört en del andra motionslopp och träningsrundor med. Väl framme i Upplands Väsby gjorde vi oss i ordning och stack ut på några kilometers uppvärmning för att få igång cirkulationen ordentligt. Av erfarenhet vet vi att annars kommer första milen att kännas tung innan kroppen kommit igång.
När det närmade sig start fick vi dagen till ära en egen startplats utanför den långa kön, tillsammans med de övriga fyra tandemparen som SCF Paracykel dragit ihop i samband med sitt arbete med att öka intresset för just den grenen, där de idag önskar öka på antalet landslagscyklister. Tyvärr visade det sig att de andra paren skulle köra den korta banan på 72km medan vi andra skulle köra den långa på 135. Därmed blev det ju svårt att tävla på riktigt med Oskar.
Det blev lite för lång väntan för min smak och uppvärmningen vi gjort kändes lite som bortblåst. Men när vi väl släppts iväg efter en 30+ grupp så kändes det bra. Vi lämnade omgående de andra tandemparen bakom oss och stack iväg med Patrick och Jonas. De första sju milen kändes riktigt bra och vi höll god fart. Närmare 34 km/h i snitt vid första depåstoppet efter 78 km. Men strax innan, i uppförsbackarna, hade vi börjat känna av sega ben som nog blivit lite chockade av den hårda öppningen.
Då vi redan innan visste att vi hade problem med den största klingan fram (kedjetapp och rappande dito) valde vi redan innan start att köra så mycket som möjligt endast på mellanklingan, då den är i bättre kondition och vi kan lägga ordentligt med kraft på den utan kedjeproblem. Och så gjorde vi också vilket gick över förväntan. Nackdelen är förstås att vi inte kan hålla full fart, och trampar ur strax ovanför farter på 46 km/h. Farter vi lätt kommer upp i när det är nedförslut. Därför skulle vi i längre nedförsbackar ändå gå upp på stora klingan fram. Det gjorde vi två gånger. Andra gången tappade vi kedjan, och jag förberedde stopp vid vägkanten för att fixa.
Men döm om min förvåning när Jocke där bak böjer sig ned och lägger på kedjan på drevet igen medan vi rullar i nedförsbacke i en fart av ca 45 km/h. Imponerande! Och mycket uppskattat! Men efter det hoppet var vi lite försiktigare med att använda den klingan.
Det var ju det där med trötta ben också. Efter depåstoppet blev benen tyngre och tyngre och till slut var varenda uppförsbacke en pina. Det blev inte bättre av att det blåste ganska ordentligt och dessutom var kastbyar så vinden kom från olika håll hela tiden. Patrick fick punktering efter drygt åtta mil och hamnade på efterkälken. Någon mil senare lät vi Jonas haka på en klunga som var något snabbare än oss eftersom vi tappade uppför hela tiden. Och vid det spontana depåstoppet vid 12 mil (”godisstoppet – vi behövde socker och någon minuts vila för benen) kommer så Patrick ifatt och förbi tillsammans med nämnda klunga som stannat vid ”korvstoppet 100km”. Men Jonas hade kört vidare.
Jocke och jag försökte då jaga ikapp, men det var ju dödfött. Benen skrek nej nej nej efter bara några hundra meter. Så vi fick kämpa oss in mot mål på bara viljan och knappt det då psyket gjorde motstånd även det. Vi fick se snittfarten sjunka under 30 km/h och istället göra allt för att slå vår totaltid från i våras. Benen var så tunga att vi inte ens klarade av att jobba upp pulsen mot 160 bpm och på målrakan när vi försökte spurta hände liksom inte så mycket.
Men i mål kom vi, och vi klarade av att slå vår totaltid med knappt åtta minuter. Och det tillskrivs enbart de kortare depåstoppen.
Hur gick då kampen mot Oskar? Om vi jämför hans tid på deras 72 km, med våra första 72 km så slog vi honom med ca 18 minuter. Men det går inte att jämföra rakt av då det inte är samma bana. Men med just den biten är vi ändå ganska nöjda. I vår blir det ytterligare en satsning på att kapa mer tid och förhoppningsvis blir vi då inte lika trötta i benen. Och med lite tur har vi bättre däck och en ny stor framklinga då.
Resultat:
- Jonas 4:34:03
- Patrick 4:36:42
- Thomas & Jocke 4:40:35
Kommentera gärna