Träningsrunda till Trosa
Vätternrundan närmar sig med stormsteg, och träningsturerna avlöser varandra. Igår var det dags igen. Sedan länge hade vi en planerad tur ner till Trosa och tillbaka – ca 14 mil – med Team Primus gänget som ska köra Vättern. Det var tänkt att vara den sista längre rundan innan det är dags.
Halv nio träffades vi så utanför Fru Marias Bak i Långbro. Själv var jag lite sen och när jag kom fram står Patrick och smuttar på en espresso. Varför var jag inte i tid? Det såg ju så gott ut.
Vi blev tre stycken från vårt gäng plus en granne som gästspelade. Jocke bangade denna runda för att med sin andra pilot värma upp med ett varv runt Vättern redan nu. Vilket betydde att jag fick köra på min egen cykel. Själv. Jag som bara cyklat sex mil själv tidigare. Men det skulle nog gå bra.
En halvtimme senare gav vi oss iväg. Först ca en mil cykelvägar som blev en bra uppärmning, innan vi kom ut på landsvägarna. Vädret var med oss, växlande molnighet och 17-18 grader. Dessutom hade vi medvind ner. Helt ok och vi höll väl 28-29kmh i snitt ner till fiket i Trosa, där det intogs lite kaffe och kaka innan vi vände hemmåt igen efter 40 minuters stopp.
På hemvägen började det stänka lite regn, men ingen som störde nämnvärt. Det blev inte ens blött på vägen och vi slapp stänk från hjulen. Däremot hade vi nu vinden mot oss vilket märktes. Men lite fin klungkörning gjorde att vi kunde hjälpas åt att dra. För egen del märktes nu att jag nog slarvat lite med uppladdningen för denna runda. Energin började ta slut och uppförsbackarna blev riktigt jobbiga. Vid Södertälje och ca 10 mil var mina ben helt slut och det fick bli ett kortare stopp för vila och intag av lite raketbränsle innan vi fortsatte.
Men det dröjde innan energitillskottet hade effekt. Förmodligen hade jag väntat för länge. Vid ett kortare stopp lite senare försökte jag även få i mig lite energibar, men kroppen sa ifrån helt och det gick bara inte. Dock tog raketbränslet äntligen ytterligare en stund senare och jag kände hur jag orkade fortsätta. Benen var fortfarande ruskigt trötta men kroppen hängde nu i alla fall med lite bättre, och jag kunde få i mig vätska och lite tillskott ordentligt igen.
Väl hemma avslutades det hela med en spurt på Svartlösavägen i uppförsbacken. Jag gjorde ett tappert försök men det var bara att ge upp mot de som hade krafter kvar i benen. Totalsnittet hamnade på lite drygt 27kmh, så hemresan gick lite långsamt. Men ändå helt ok jobbat av alla som var med. Sjävklart framför allt av mig själv som var så trött 😉
För min del var det ganska intressant att se vilken skillnad det var mellan tandem och singelcykel. Jag har ju som sagt bara kört längre sträckor på tandem tidigare, och jag upplevde nu att det som var jobbigare själv var att man – i klunga – är tvungen att trampa så mycket mer, vilket såklart påverkar krafterna framför allt om man slarvat med energiförberedelserna. På tandem kan vi ju rulla utför om vi ligger först i klungan, det går inte när man är själv. Då gäller det att trampa även i nedförsbackarna. Och då blir det svårare att återhämta sig om man är lite trött. På tandem går det även att fördela krafterna mellan de två cyklisterna. Är man lite trött kan den ene minska kraften och ”hänga med”, så kan man växla lite på det sättet. Är man själv funkar ju inte det riktigt utan man får i så fall slå av på tempot istället.
Nu är det knappt två veckor kvar. Det blir jobbpendling fram till några dagar innan och eventuellt någon lite längre runda nästa helg igen. Sen är det vila och uppladdning som gäller.
Kommentera gärna