Tällberg Triathlon 2014

För knappt ett år sedan frågade syrran om vi skulle köra Tällberg Triathlon tillsammans i år. Ingen av oss hade kört något triathlon-lopp tidigare. Nu är det gjort. Och vi överlevde båda två!

Under senaste månaderna har jag försökt ladda för mitt livs första triathlon. Under våren och sommaren har jag deltagit i World Triathlon Stockholms fira träningskvällar, först simning inomhus för att sedan övergå i utomhusträning med supersprint i avslappnad form vid Sjöhistoriska museet. Någonting som jag känner jag haft stor nytta av. Dessutom har det varit otroligt skojjigt, och det har taggat mig att genomföra en sprint ”på riktigt”.

När det väl var dags hade arrangemanget 137 anmälda deltagare, och det var allt från delar av den svenska eliten till vanliga vardagsmotionärer. En blandning som medförde en riktigt skön och avslappnad stämning. De flesta hade sina familjer på plats som påhejjare om de inte deltog själva. Så även jag och syrran. Dessutom hade vi strålande sol och en hel del blåst. Som upplagt för en toppendag!

Simning

Vi simmade i Siljan, och jag hade varit orolig för att det skulle vara kallt. Även om jag vid Sjöhistoriska kört träningskvällar i 15-gradigt vatten. Men det var riktigt skönt i vattnet. Ungefär 21 grader och därmed valfritt om man vill ha våtdräkt eller inte. (22 grader och över innebär våtdräktsförbud av säkerhetsskäl – det kan helt enkelt bli för varmt). Jag valde att köra med.

Blåsten rev upp ordentliga vågor, uppskattningsvis ca 1 meter höga som mest på väg ut mot bojen och tillbaka. Jag hade känslan av att det fanns många duktiga simmare i startfältet och valde därför att hålla mig långt bak i starten, jag ville ju inte bli överkörd i vågorna efter masstarten. Så här efteråt skulle jag lagt mig längre fram och kommit ”i mål” ännu snabbare. Jag bröstsimmade nästan lika fort som många crawlers. Ja, det blev en del bröstsim, för jag hade svårt att navigera i vågorna, bojen syntes inte om man inte var uppe på vågtoppen. Så det blev mer bröstsim än jag egentligen ville. Jag var ändå framme vid växling på ca 14 minuter, vilket jag är fullt nöjd med under förutsättningarna. Men jag kan bättre!

Första växlingen gick bra. Jag var trött och fick till och med sitta ned och slita av mig våtdräkten. Annars gick det relativt snabbt tror jag.

Cykel

Direkt när vi satt upp på cykeln efter växlingen började mördarbacken. Den första kilometern innebar 60 höjdmeter och det kändes i benen kan jag säga. Inte någon chans att få ned pulsen efter simningen. Jag tänkte nästan gå av och leda cykeln. Redan på toppen kom illamående och tankar på att bryta. ”5km löpning går ju aldrig efter det här”. Men man kan ju inte bryta, framför allt inte när man har sin syster med i loppet också, hur skulle det se ut!?

Illamåendet gick över så snart det gick lite utför igen. Banan var dock fortsatt bra kuperad och den starka mot- och kantvinden gav inte med sig. Efter vändningen efter nästan en mil blev det istället mycket fina utförslöpor med medvind i ca 10km. Jag möter syrran efter ca 13km på cykeln. En vändning till och sedan uppför och motvind igen innan vi fick mördarbacken åt andra hållet ned mot växlingen. Det gav ett bra tillfälle att försöka pumpa bort mjölksyran ur benen. Om det lyckades? Därom tvista de lärde…

Den andra växlingen går dock ganska bra, men här är tankarna lite fladdriga så jag vet inte riktigt. Tröttheten började slå till ordentligt.

Löpning

Springa fick vi göra på en ganska lätt bana. Två varv på 2,5km utan några egentliga backar. Men löpning är inte min grej, så att banan var lätt hjälpte inte mycket.

Jag sprang ut från växlingen, det stod ju mycket folk och hejjade på runt området, att böra gå redan där går ju inte! Men jag kommer inte många hundra meter innan benen säger ifrån. Och såklart står ju familjen just där och filmar, fotograferar och hejjar! Det blev till att tvinga fram lite fler löpsteg innan jag försvann in bakom träden igen.

Strax innan varvningen springer Tuvas chefstränare från badmintonen om mig. Jag är lite förvånad att han legat bakom mig ända hit, men det har jag nog simningen att tacka för. Vid varvningen ligger jag i rygg på en annan deltagare som jag sedan springer om, men får ändå lov att släppa förbi henne en stund senare och dessutom släppa iväg henne. Det sved lite, jag behövde någon som kunde dra mig frammåt. Längs banan står de boende familjerna och hejjar vid sina infarter till husen, vilket är kul. Mindre kul är det när en fyraåring i en av dessa familjer frågar sin mamma ”Varför går han mamma?” när jag gick förbi. För så var det, jag gick nog mer i rask takt än vad jag sprang. Benen var sopslut. Pojken fick vänligt svar på tal och fick veta att stackars jag var väldigt trött. 🙂

Trots tröttheten orkade jag ändå spurta mot mål när en herre började komma ifatt mig bakifrån. Jag tog ut stegen och vann spurten. Bara för att se att han valt spåret för ett varv till. Han spurtade ju inte alls. Han låg ett varv efter mig.

Jag kom i mål på tiden 1:41:28, 43 minuter efter vinnaren. Jag hade siktat på under 1:30 men insett att det skulle bli svårt, men hoppades ändå på under 1:40. Det klarade jag nästan. Med lite koll på tiden och lite vilja hade jag nog kunnat springa in de där 90 sekundrarna på löpningen. Eller legat längre fram i startfältet på simningen. Och med den kunskapen är jag fullt nöjd med tiden. Men det finns stor potential för förbättring!

Syrran sprang in ungefär en kvart senare och mottogs med öppen famn efter mållinjen av lillebror.

Övrigt

Det här var andra gången Tällberg Triathlon arrangerades. Och det är svårt att klaga på någonting. Vi hade bra väder. Stor publik vid växlingen. Boende längs banan var ute och hejade och fick positiv feedback och skämt från deltagare. Deltagare hejade fram varandra, speciellt oss som verkade trötta. Bra arrangerat för cykling med många flaggvakter och vägvisning. Bra speaker. På det hela väldigt positiv och avslappnad stämning och trevligt arrangemang. Dock nämnde PM:et vätskekontroll vid växling men den nådde man bara efter målgång. En miss av arrangören?

Det var dessutom väldigt kul och uppskattat att ha familjen på plats. Både hejande och målgångskramar. Jag kände att det faktiskt är något jag saknat vid de tuffare loppen som till exempel Vätternrundan. Det har känts lite tomt vid målgång där, även om jag har full förståelse för att det inte är så kul att åka ner och vänta en halv dag på att jag ska komma tillbaka till parken i Motala. 🙂

Vi får väl se om det blir något mer Tällberg Triathlon för min del. Det är inte omöjligt, nu har jag ju en tid att slå. Dessutom blev Tuva lite inspirerad av den ungdomstävling som också genomfördes, med en ungdomsdistans. Hon undrade på vägen hem om jag trodde hon skulle orka med deras 100m + 5km + 1km. Vi får väl se.

Posted from Dalarna County, Sweden.