Vätternrundan 2013

Nu har det gått en vecka sedan jag tillsammans med mina kamrater tog oss runt sjön. På cykel. Mitt i natten. 300 kilometer. Och jag har hunnit landa lite i tanken och reflekterat över vad det är vi faktiskt gjorde. Stoltheten infinner sig. Men även en viss tomhet.

I maj förra året frågade ju Jocke om jag hade lust att cykla halvvättern med honom. Det ena ledde till det andra och det slutade med att vi anmälde oss till hela Vätternrundan den 15 juni i år istället. Vi skulle cykla 30 mil på tandemcykel tillsammans med några vänner som tillsammans bildade ”Team Primus”. Det blev mycket läsa om tips och råd om hur man skulle ladda upp. Ett av tipsen vi tog till oss var att man helst skulle ha 100 cykelmil i benen under våren varav ett antal längre träningsrundor på 10+ mil.

För egen del blev det ca 160 mil i benen under 2012 och sedan ytterligare 150 mil innan det var dags nu i juni. Mycket jobb-pendling men även en hel del längre rundor. Så här efteråt kan jag nog säga att vi alla lyckades ganska bra med uppladdningen både i antal mil och även mat och dryck de sista två veckorna. För när vi väl gick i mål efter de 30 milen efter 13 timmar och 50 minuter var det ingen av oss som var helt slut, även om rumporna var något, för att inte säga mycket ömma på allihopa.

Här hittar du den officiella tidtagningen, Har du Facebook kan du se oss starta här (precis i slutet av klippet syns jag och Jocke i svart och rött, efter snubben i gult som tidigare viftat med händerna i luften… Patrick) Notera hur vinden sliter i i trädkronorna…

Du kan även se oss bli omcyklade här. Är du nyfiken på att analysera loppet, kolla aktiviteten på Endomondo här.

Start

Vid niotiden på fredagsmorgonen lämnade vi Älvsjö och tog oss ner mot Motala i en av Bilia Segeltorp generöst utlånad Renault Master med cyklarna i plus en personbil. Väl framme vid det radhus vi hyrt möttes vi av det underbara värdparet som dukat upp med kaffe, kakor och hembakt sockerkaka. Och dessutom ett stort fat med bananer och choklad som ett bidrag till vår sista uppladdning.

Dagen spenderades nere på Stora torget med att hämta ut nummerlappar, shoppa lite nödvändig utrustning i stora tältet och äta lunch. Väl hemma igen snackades det en hel del cykling, hojjarna preppades och gjordes klara, och kolhydrater plus vätska matades in i ett konstant flöde. Innan det var dags att försöka sova lite. Men det var ju en omöjlig uppgift, För egen del hade jag svårt att få ned pulsen till rätt nivå för att kunna somna. Var lite för mycket uppe i varv nu när det efter ett års uppladdning äntligen var dags. Men lite vila blev det väl ändå.

Fram emot elvatiden var det dags för en sen middag bestående av pasta. Efter att ha proppat i sig så mycket redan fick vi nästan tvinga i oss en varsin portion innan vi så gav oss ned på cyklarna i mörkret de tre kilometrarna till startområdet. Väl där var blåsten påtaglig. Ca 11 grader varmt men hårda vindar gjorde att det blev ganska kallt att vänta och man fick hålla sig varm med lite hopp och skutt.

Klockan 01:52 bar det iväg. 30 långa mil hade vi framför oss, det var mörkt och vi hade kraftig motvind. Men vi var vid gott mod, slapp regn och var äntligen på gång.

Depåstopp

Det var mycket diskussioner om hur många stopp vi skulle ha. Vi hade ju satt upp ett mål på 12-14 timmar och gärna då under 12. För att nå den tiden gäller det att med vår planerade fart vara restriktiv med depåstoppen. Men eftersom detta var den första rundan för allihopa av oss var det svårt att veta hur lång tid varje stopp tar och vad som faktiskt händer med kroppen när vi kommer upp över 15 mil som ingen av oss cyklat längre än i ett streck tidigare. Vi kom till slut överens om ett antal stopp, och att vi skulle hoppa över Gränna-depån, Fagerhult och sedan se hur det kändes i slutet när det är kortare mellan depåerna.

Fram till Ödeshög (47km) rullade det på bra. Mycket och kall motvind, men efter någon mil var cirkulationen igång ordentligt och det varma blodet nådde ända ut i fingertopparna. Så länge man höll igång var det inga problem, och att se de långa pärlbanden med röda bakljus slingra sig fram över landsvägen flera kilometer framåt var en upplevelse bara det som gjorde att man glömde bort både kyla och vind. Däremot gick det såklart inte att hålla det planerade tempot, men det gjorde inte så mycket. Mörkret gjorde att man var tvungen att ha stenkoll på vad som hände runtomkring ändå.

Strax innan Gränna (78km) hade det ljusnat ordentligt och det kändes som dag. Jag tittade ned på cykeldatorn och trodde det blivit något fel. Klockan visade ju 03:12. Sedan insåg jag att vi ju faktiskt var ute och cyklade mitt i natten. Helt galet.

Gränna ja. Vi skulle ju hoppa över den depån eftersom det bara är två mil kvar till matstoppet i Jönköping. Men. Tre kilometer innan depån går vår växelvajer till bakväxeln  på tandemcykeln av. En servicebil stoppas men allt de kan göra, om det nu inte varit en lång tandem, är att ta med cykeln till närmaste depå för service. Inte en chans, med bara tre kilometer kvar kunde vi cykla själva. Ska vi runt sjön ska vi för sjutton inte åka bil valda delar! Så med tyngsta växeln bak tog vi oss vidare til depån. Där de inte hade en så lång vajer som behövdes till vår cykel. De kunde inte fixa vår bakväxel!

Vi fick hoppas på Jönköping istället och bestämde oss för att cykla vidare med bara de tre framkransarna som växel. Vi tappade inte så mycket fart på det. Nedför och på platten kunde vi ju köra mer eller mindre som vanligt. Men uppför. Uppför var vi tvungna att hålla tempot uppe på grund av den tunga växeln och det gällde på låren. Här var nog första och enda gången jag riktigt kände att mjölksyran knackade på dörren. Men vi tog oss fram.

I Jönköping (104km) tvingade jag i mig köttbullar och potatismos. Smaken var det inget fel på men just då hade jag väldigt svårt att få i mig mat strax efter 6 på morgonen. Tempot ner hade ju trots allt varit ganska lugnt (ca 24 kmh i rullsnitt) och jag hade nog inte gjort av med så mycket av min instoppade energi ännu. Jag kände mig ganska pigg, även om jag haft lite krampkänningar i låren men det berodde nog mer på kylan än på något annat, för de försvann helt när det sedan blev lite varmare.

Under Jönköpingsstoppet gjordes försök att fixa vår växel på tandemcykeln. Och servicekillen i depån ska ha all cred för att efter lite improvisation lyckats få till en fungerande bakväxel igen med en skarvad vajer. Innan det var klart funderade Jocke jag jag lite nedstämda och kom fram till att går det inte att laga så kör vi ändå så länge det går. Backarna efter Jönköping skulle inte bli kul, men att ge upp utan att försöka fanns inte på kartan. När vi så, efter ett alldeles för långt depåstopp, rullade ut igen och kände  de fungerande växlarna fick ialla fall jag en ordentlig mental boost och vi var på gång igen. Dessutom började vi nu få vinden i ryggen och solen började värma. Det kunde ju knappast bli bättre.

Som planerat hoppade vi över depån i Fagerhult (134km) och även den lilla vattendepån  en mil senare. Ingen av oss hade behov av att fylla flaskorna där.  Vi fortsatte med nästa matstopp i Hjo i sikte, vilket skulle bli ungefär 7 mils cykling nonstop efter att redan ha avverkat 10. Dessutom var det nu de omtalade backarna kom, men jag måste nog säga att de klarade vi galant. Ner på låga växlar, dra ned på tempot, hålla ett jämt tempo och peppa varandra var det vinnande konceptet. Att vi dessutom passerade ett större antal cyklister i uppförsbackarna hjälpte ju till rent psykiskt också. Och att nu var varenda cyklad meter ett nytt personligt rekord för alla av oss i gruppen.

Uppe i Hjo (171km) hade solen börjat värma ordentligt, men fortfarande var fartvinden lite kall inne i skuggan så jag valde att behålla alla mina kläder (ben- och armvärmare plus min långärmade vindskyddade cykeltröja). Än hade det inte känts för varmt med det och jag ville inte riskera att bli kall. Lasagnen i Hjo smakade ordentligt gott och gick ned i ett nafs. Likaså den efterföljande kaffen. Vattenflaskor fylldes på och lite energitillskott stoppades in, innan vi drog iväg igen. Återigen efter ett alldeles för långt depåstopp. Men hamnen i Hjo var faktiskt ganska trevlig.

Nu hade vi passerat halva loppet och kunde börja räkna ned för varje mil-markering vi passerade. Ju lägre tal på skyltarna desto större jubel i vår lilla klunga.

Nästa stopp var efter ytterligare tre mil, Karlsborg (204km). Där klarade vi av ett snabbstopp på fem minuter för att primärt fylla vattenflaskor. Banbeskrivningen säger att detta är en trevlig depå intill Karlsborgs fästning. Jodå, det var fint ut mot vattnet men någon fästning såg jag inte. Var nog lite för fokuserad på vattenpåfyllnad och kanske började tröttheten efter 24 timmars vaket tillstånd slå till, även om det inte kändes så.

Nu börjar depåerna hagla tätt. i Boviken (225km) blev det ytterligare ett stopp för lite bulle och saltgurka. Här åkte mina ”överdragskläder” och det blev från och med nu kortärmat och kortbyxor. Men nu var det ju sommartemperatur igen och fartvinden inte alls lika kall längre. Men. Återigen stannade vi lite länge. Här berodde det nog till stor del på den flaskhals som fanns i depån som gjorde det svårt att passera ut när det var fullt med folk. Kan kanske göras bättre, även om jag tror arrangören har den erfarenhet som krävs…

Efter bron över Hammarsundet, där vi för övrigt fick känna på motvinden igen, stannade vi i vår sista depå (254km) för att ladda upp för de sista 4-5 milen. Nu blev banan kuperad med många mindre backar både uppför och nedför. Många var de cyklister som nu promenerade uppför, men hela vår grupp var starka och kunde med gott mod hålla bra tempo uppför vilket kändes väldigt bra. Detta trots att den andra halvan av loppet gått väldigt mycket snabbare än den första och låg på drygt 28kmh i rullsnitt.

Depån i Medevi (272km) hoppade vi som planerat över och satte fart mot målet i Motala. Vi drog upp tempot på de små vägarna i skogen som var ganska trevliga att köra på även om beläggningen i vissa lägen inte var den bästa.

Klockan 15:42 nådde vi så målet på totaltiden 13 timmar och 50 minuter. Inte under 12 timmar som vi hoppat på, men ändå inom de planerade 12-14 timmarna. Jag tror allihopa var ordentligt nöjda med prestationen. Vi hade cyklat 30 mil! Helt galet när man tänker efter. Jag har fortfarande svårt att förstå det.

Vädret

Vädret har ju stor påverkan på hur bra det går att cykla runt sjön. Det var väl mitt största orosmoment innan och jag besökte dagligen de olika vädersajterna sista veckan. Man har ju hört skräckhistorier om loppen genom åren. Men vi kunde ju knappast ha haft ett bättre väder. Mindre blåst javisst, men vi hade inte en droppe regn, medvind på ”hemvägen” och en värmande sol. Inget att klaga på egentligen. Och den vackra utsikten över sjön från flera ställen längs banan blev ju inte precis sämre av ett bra väder.

Missöden

Förutom den trasiga växeln hade vi inga större missöden. Otroligt nog så var det ingen av oss som lyckade få någon punktering. Trots 10 hjul och 30 mil. Det ända som hände var att Jocke och jag tappade den främre kedjan vid två tillfällen. Snabbt ordnat men ändå några minuters stopp såklart.

Summering

Att ha varit vaken i 36 timmar och under nästan 14 av dessa ha cyklat 30 mil kan inte vara någonting annat än en bedrift. Om jag får säga det själv. Än mindre om man räknar med att man de facto suttit på sadeln och cyklat effektivt i drygt 11 timmar. Jag är nöjd.

Däremot känner jag att jag skulle vilja komma ner lite i tid och i alla fall närma mig den tid jag tror vi skulle kunna klara. Jag är ganska övertygad om att jag och Jocke skulle kunna komma ner under 12 timmar utan större bekymmer. Så ja, jag kan absolut tänka mig att det blir fler rundor. Kanske rent av redan nästa år.

Jag skulle också kunna tänka mig en annan typ av runda. Den här gången fick vi lite snabba blickar av den vackra utsikten som erbjuds runt sjön. En annan gång skulle jag kunna köra en långsammare runda, ta det lugnt, kanske stanna vid de fina platserna och insupa naturen. Ta lite fina bilder. Njuta av kaffet i depåerna. Det får kanske bero på vilket väder det blir, vilken typ av runda man kör. Och såklart lite på vilken uppladdning man haft.

Jag nämnde i början att en viss tomhet infann sig efter loppet. Och det gjorde det faktiskt. Efter målgång, mat och lite sömn kom känslan ”och nu då?”. Man har laddat för denna stora händelse i ett år. Dagen kommer, man cyklar. Går i mål och sedan är det över. Någon sa att det var lite som ett antiklimax, men det håller jag inte med om. Det var ju en riktigt häftig upplevelse som dessutom varade i 14 timmar plus lite till för reflektioner. Men på något sätt känns det ändå lite tomt nu när det är över. Kanske är det den ”gemensamma” uppladdning gruppen haft under våren. Många av oss har cyklat på olika håll men ändå peppat varandra och ”laddat” tillsammans via sociala medier. Nu försvinner den gemensamheten lite när själva målet är uppnått. Jag får väl helt enkelt hitta ett nytt mål att sikta mot.

Andra i gruppen om rundan:

• http://teknikpappan.wordpress.com/2013/06/18/vatternrundan-2013/
• http://nomell.se/2013/06/15/vatternrundan-2013/

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.