Premiär i Kompiscrossen
Då var det gjort. Det var precis så jobbigt som jag tänkt mig. Och precis så kul som jag tänkt mig. Och lite jobbigare.
Vi hade stämt träff via Facebook. Strax efter klockan nio möttes vi i korsningen Långholmsgatan/Hornsgatan för att via Kungsholmen och st:Eriksbron cykla upp till Stora Skuggan vid Universitetet. Jag och en av de andra galningarna som tycker om att ta ut oss på cyklar och samtidigt gärna bli så leriga det bara går. För att sedan avsluta med en trevlig fin-fika och skitsnack.
Jag har ju tidigare testat att köra lite cyclocross på ”arenan” i Sköndal, i träningssyfte. Men den här gången handlade det om lite mer än bara träning. Jag skulle debutera i Kompiscrossen.
Det handlade om 40 minuter plus två varv på banan vid Stora Skuggan, knappt tre kilometer styck. Jag kan ju säga direkt att jag knappast låg i topp. Jag blev nog mer sist. Förutom några som bröt innan målgång av olika skäl. Men det var bara vinnaren som lyckades varva mig! Tror jag.
Hur som helst. Det var hur jobbigt som helst. Och ordenligt kul!
Efter fika var det dags att cykla hem genom stan igen. Vi var några stycken som gjorde sällskap med våra leriga cyklar. Vid Kungsträdgården hände det. Mitt i korsningen gick mitt växelöra av, och bakväxeln fastnade i och låste bakhjulet. Det var bara att kliva av och leda cykeln över. Dessvärre hade kedjan också blivit skev så det funkade inte att göra om cykeln till en singlespeedare heller. Jag fick helt enkelt parkera nedanför slottet med min trasiga lerklump till cykel och vänta på att servicebilen (min snälla fru) skulle hämta upp mig medan flanerande turister tittade konstigt på mig. 🙂
Trots detta vågar jag nog påstå att det blir fler gånger. Cyklingen alltså. Inte trasig växel.
Kommentera gärna